vildaskuggor.blogg.se

När jag står i vår tvättstuga och viker mina kläder samtidigt som sängkläderna blir så där skönt varma och goa i torktumlaren brukar det dyka upp en man. Jag blir lika förbryllad varje gång. Dörren till tvättstugan gnäller när man öppnar den och man får ta i när den ska stängas så det hörs rätt tydligt även om alla maskiner är på. Det är det som är så konstigt när han kommer för han bara är där rätt som det är. Jag brukar skratta till och säger att nu skräms du så hemskt igen.  Gubben ler och säger tillbaka att '-ja jag är rätt bra på att skrämma folk. De flesta springer sin väg och får väldigt bråttom."

 

Lukten som jag trott komma från avloppet för det var den enda jag kunde koppla ihop stanken med, visade sig dock komma ifrån mannen. Det märkte jag en dag  när jag satt vid vårat fik nere på hörnet. 

Han kom gåendes med sin mörka rock och hatt vilket kändes märkligt varmt en het sommardag som detta var.

 

 

Samtidigt som mannen klev in hörde jag två ungdomar säga bredvid mig att: "Wow - såg du!! Dörren gick upp av sig själv snacka om creepy!!" sa den ena medan den andre nämnde något om att det skulle vara vinddraget som öppnat dörren.

 

Det var då jag kände stanken och insåg att den måste komma från mannen. Jag undrade var han blivit av.

 

Hade han gått igen utan att jag sett det?

 

 

Jag hade pratat med mannen ett antal gånger och jag visste att han bodde i vårat höghus. Just när jag grubblade som mest över det kom en granntant in på fiket och frågade om hon fick slå sig ned. 

 

Visst fick hon det, var ett väldigt bra tillfälle att fråga lite om mannen som stod utanför fiket och pratade med en kvinna.

 

Något var bekant med henne med men jag kom inte på det. Inte just då.

Jag frågade om mannen som stod där ute med svart rock och käpp, rökandes på sin pipa. Min granntant såg undrande på mig och förstod inte. Det fanns ingen man utanför.

 

Jag tittade upp igen och en ilning for genom mig när kvinnan mötte min blick. Det var ju hon som hade gått bort i cancer bara några få korta månader efter jag flyttat in! Hon vinkade till mig och log.

 

Jag kände svetten bryta fram och jag kunde knappt andas. Just framför mig stod nu båda två som jag just sett utanför fönstret! 

 

De hälsade artigt och satte sig vid bordet bredvid. Paniken kröp närmre och jag visste inte vad jag skulle göra.

 

 

Såg mig i panik runtom kring mig för att se om det var nån mer som såg dessa två. 

 

Några klagade på en vidrig stank men ingen mer än jag såg detta udda par.

 

 

Jag stålsatte mig och beskrev hur mannen såg ut för min granntant som misstänksamt såg mot mig och sa att "Ja det låter ju som Gustav  men han gick ju bort redan 1983. Han bodde på samma våningsplan som du!" 

 

Jag ville inte tro det. Hur kunde det vara möjligt? I så många år hade jag mött honom i huset och han hade alltid varit trevlig och snäll trots sin stank. 

 

Då jag tvingat mig själv att se mot paret bredvid mig mötte jag hans blick. 

 

Jag skrek rakt ut när jag såg hans nu förvridna leende och hål i stället för ögon och en kolsvart tunga som spelade in och ut ur hans mun. 

 

Jag rafsade åt mig mina saker och sprang. Gråten satt tjock i halsen när jag sprang hemåt. Kunde knappt andas och det tryckte över bröstet. Jag mådde illa över alltihop och spydde i papperskorgen vid min port. Jag tryckte febrilt på hissknappen och önskade hett att jag inte skulle möta  mannen i rock.

 

Jag låste upp min dörr och slog hårt igen dörren utan att bry mig om grannarnas tyckande om oljud. Det var då jag kände den. Stanken. Nackhåret stod nu rakt upp och jag vände mig livrädd om. Andades knappt. "Du glömde din väska när du sprang din väg" sa mannen och gick mot mig.

 

Tårarna flödade och jag stirrade mot honom. Insåg att hur jag än sprang skulle han alltid hitta mig. De skulle hitta mig.

Jag skulle aldrig mer bli fri